Usch, dessa dagarna har varit hemska. Jag har hållt mig på en tråd mellan liv och död för länge.

Tack vare myrans och mina framsteg denna veckan kommer livslusten tillbaka. Vi behövde en liten knuff.

Saknar Senni något otroligt, och varje dag så tänker jag på henne och våra minnen. Det kanske bara låter som tomma ord, men dom kommer rakt från hjärtat.

smärtan som jag känner när jag saknar senni  är inte lik någon smärta jag någonsin upplevt, även fast det faktiskt hänt en jävla massa skit i mitt liv, det känns precis som ett svart hål i min själ.  Senni var inte bara en häst, hon var en del av min själ, hon var halva mig, hon var precis hela min värld. Men den delen finns inte kvar. Och jag lever idag för att senni skulle vela det, jag försöker må bra för hon skulle velat det.

Jag kommer ihåg alla stunder där hon låg ner i hagen/boxen och jag satt mig bredvid henne, la huvudet i mitt knä/famn. Jag kommer ihåg allt som om det var igår!

Snart ett halvårsedan jag såg min andra halva. Jag kan inte beskriva alla hemska känslor jag har inom mig just nu, för det gör så jävla ont, orden räcker inte till, det går inte ens beskriva dom.

jag kan sätta på att många av er tänker: men herregud det va en häst, lägg ner nu, du bara töntar dig!

Men senni hon var inte bara en häst, hon var min bästa vän. Den enda jag litade på, och jag är så arg på Sture som slaktade henne, jag ångrar att jag inte tjatade mer på Jocke,pappa och mamma att köpa henne, för idag så skulle mitt liv se helt annorlunda ut.