Senorita, jag vill ha henne hela tiden. Jag vill ha kärlek och trösten från henne, jag vill känna hennes lurviga vinterpäls, klia henne i pannan (hennes favorit ställe). Krama om henne och gråta ut. Allt blev så grymt mycket jobbigare när hon slaktades. Precis allt. Skolan, hemmet, mig själv, hästarna.. Inte en enda dag glömmer jag henne.

Så glad över att jag har lite tagel från henne. Att jag fortfarande har kvar doften på hennes grimma. Den har tröstat mig många gånger. Men Senni är mer än dubblet så mycket bättre än det.

Men jag är glad över att jag har något från henne.